This must be the place

Jag känner mig tillfreds. Om jag skulle gräva skulle det såklart finnas en del saker jag skulle vilja ändra på, men den här sommaren har fanimej vägt vågskålen som heter bra vs dåligt avsevärt mer åt bra-hållet vilket är helt fantastiskt. Jag känner mig omtyckt, jag har roligt mest hela tiden och jag känner att jag utvecklas tamejfan varje dag. Jag är så himla stolt att jag tog det där jobbet som jag hade så mycket ångest över från början men som känns okej nu. Även om det inte är riktigt vad jag tänkt mig så funkar det ändå, och jag lär mig mycket av det. Både om mig själv och andra människor. Jag är väldigt nära en annan människa genom att vara dennes personliga assistent, vilket jag tycker är ganska läskigt. Jag har nog aldrig varit så nära en annan människa tidigare, om än inte just på det sättet. Tvätta en annan människa. Borsta någon annan människas tänder. Vara någon annan människas händer och fötter. Det är ganska stort. Det är ganska svårt. Något som jag verkligen känner att jag har förbättrat är min förmåga att vara lyhörd och lyssna på vad som sägs till mig. Jag vet inte om det har med mitt jobb att göra, men jag känner att jag har blivit lite mer harmonisk och inte bryr mig lika mycket om vissa saker som tidigare tagit upp alldeles för mycket av min energi. Jag ser allt oftare situationer och händelser som genomförbara istället för att bara tänka att det är omöjligt eller "inget för mig". Dock måste jag erkänna att jag fortfarande har svårt att förstå grejen att jag faktiskt jobbar med det jag gör just nu. Vårdjobb har liksom aldrig riktigt funnits på kartan för mig.
Jag vill skriva mer men det känns som jag har skrivkramp hela tiden. Jag tror att jag låser mig själv i tankar som säger att jag inte har något att skriva, eller att jag inte skriver tillräckligt bra. Men min dröm finns där jämt och ständigt - att skriva en bok. När folk frågar vad jag vill skriva om så svarar jag allt som oftast "mitt liv". Och det kommer nog bli så. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna skriva en fiktiv berättelse, utan någon slags verklighetsförankring. Allt jag skriver kan härledas till mitt liv, även om det inte behöver betyda att jag vill hänga ut någon.